"Laid back" på Tobago

På Tobago i Västindien får du inte hetsa upp över att allt känns lite ”laid-back”. Det är så livet på den karibiska ön är, även om golfen lätt sätter fart på tillvaron.

Den stora jumbom från engelska flygbolaget Virgin Atlantic dånar fram strax ovanför mitt huvud. Landningsbanan verkar kort för jätteplanet men inga problem. Det bromsar in lugnt och långt innan landningsbanan övergår i mangroveträsk.

Själv bor vi på ett hotell som ligger vägg-i-vägg med flygplatsen vilket kan kännas lite störande när det är högtrafik. Fast man vänjer sig och det kan ju vara lite spännande att se raden av plan som glider in för landning över det blågröna, Karibiska havet. Och turistströmmen är tät till Tobago som är känt för sina fina stränder, en regnskog med massor av olika fågelarter, snorkling och djuphavsfiske.

På samma hotell nära flygplatsen bor det svenska paret Anneli och John. De är i 80-årsåldern och har varit här 16 gånger. Vid något tillfälle har de bytt ut Tobago mot Thailand men det var ingen bra idé tycker båda. Numera är det Tobago som gäller igen.

– Det är svårt att förklara känslan, säger John. Men det är nog att man tar dagen mer som den kommer här. Visserligen kan man bli irriterad på att servicen är dålig men man måste lära känna människorna, förstå dom. Då får du också vänner för livet om de märker att du verkligen är intresserad av deras liv.

John berättar om hotellets chaufför som numera bor i New York. Han körde turister till och från den största badstranden, Pigeon Point, och emellanåt på utflykter till regnskogen mitt på ön.

- Vi var hemma hos honom vid något tillfälle, säger John. Han bodde i ett fallfärdigt litet hus med fru och barn. Han berättade att han tjänade knappt 2 000 kronor i månaden och det räckte inte för att försörja familjen. Han skulle söka lyckan i USA istället och flyttlasset skulle snart gå.

Jag tänker på vad John sagt när vi morgonen därpå sitter och väntar på att beställa frukost. Det tar sin tid men vi har inte så bråttom. Visserligen är det dags för den första golfrundan, men jag har förstått att det inte är någon rusning och att det finns gott om tider.

Taxin som ska ta oss till golfbanan står och väntar men här gäller inga framkörningsavgifter och chauffören tar sig en tupplur i väntan på sina passagerare.

Golf på Tobago

Tobago har två banor, Mount Irvine Bay Golf Club och Tobago Plantations Golf and Country Club.

Mount Irvine är den äldsta och vårt första mål. Den öppnades 1968 och är designad av John Harris. Banan är byggd mot Karibiska Havet och är relativt kuperad där avslutningen, ett långt par fyra hål, är spektakulärt. Man står högt upp och har Grange Bay nedanför, en av många härliga vikar med vit, len sandstrand som finns på den här sidan av Tobago.

Några dagar senare får vi se den här viken från havssidan då vi gör det man måste göra här – tar en heldagsutflykt med någon av de många små båtbolag som ständigt är på språng på stränderna för att ragga kunder.

Den andra banan ligger på andra sidan ön, mot Atlanten bredvid lyxhotellet Hilton. Den öppnade år 2000 vilket märks på designen med breda fairways, ondulerade greener och bra greenområden. Tre av hålen går längs kusten där vinden alltid ligger på. Flera av de andra hålen har byggts inne bland mangroveträden där man dikat ut och röjt och fått till många riktigt bra hål.

Man kan inte åka till Tobago utan att besöka regnskogen vilken finns på den norra sidan av ön. Här finns cirka 220 olika fågelarter, vattenfall, blommor... ja, allt som ska finnas. Myndigheterna satsar på eko-turism vilket också inkluderar alla korallrev. Ön är liten och turisterna många, så det gäller att vara rädd om miljön.

Dagen innan hemfärd ska jag tanka hyrbilen som vi haft för att ta oss runt på öns ringlande vägar. Jag beställer full tank och börjar plocka bland mina 100-dollarsedlar. 60 liter, 72 kronor i svenska pengar. Landet har rika oljefyndigheter, som är huvudinkomsten, och därför behöver man inte ta ut en massa skatt på bensinpriset.

Kanske är det också därför som turismen inte är så viktig? Åtminstone inte för den egna befolkningen.

Text och foto Anders Örnevall. Webbredigering Emma Lindén.