Höga berg och djupa dalar

Åka lössnö eller spela en perfekt golfbana är några av mina absoluta favoritaktiviteter och jag väljer oftast resmål med möjligheten till den ena av dessa två. Men varför nöja sig med den ena?

Text Mattias Bäckman.
Foto Felix St. Clair-Renard.

För några år sedan träffade jag, under en resa till Mauritius (se tidningen Golfresan nr 2/06), Gavin Healey – headpro på Schweiziska BonMont GC, mellan Lausanne och Geneve. Gavin är ursprungligen från Tasmanien, men sedan drygt tjugo år bosatt och verksam i Schweiz. Efter en svettig golfrunda tog vi ett dopp i havet följt av en öl i en bar vid Indiska Oceanens strand, och av någon underlig anledning började vi prata skidåkning. Gavin hade blivit en inbiten skidåkare under åren i Schweiz och själv hade jag en passion för snö och branta backar ända sedan barndomen.
Efter en stunds skid- och golfsnack kom vi fram till att vi måste försöka spela en runda golf tillsammans i Schweiz, men då i kombination med lite bra kallsnö och branta alpsluttningar.
Trots allt finns det inte så många platser på jorden där du både kan åka skidor i riktig vintersnö och samtidigt ha tillgång till perfekta greener i sommarklimat. Ett land där det går är just Schweiz, men inte hela året utan under en relativt kort period.
Efter ytterligare en svalkande pilsner under parasollen vid strandbaren är planen klar, och frågan är bara när det ska bli av.
Känner du igen det här? Yviga planer som dras upp i inspirationens stund på ett resmål långt bort från verkligheten. Inget är omöjligt och ”the sky is the limit”. Men ändå på något sätt kändes det som en alldeles för bra idé, för att helt släppa.
Förutsättningarna skall alltså vara; bra, torr kallsnö som ger lite fluff under skidorna och en fin golfbana med sommargreener som ger möjlighet att spela bra golf. Annars kan man ju alltid åka till någon glaciärort mitt i sommaren och åka lite ”slush” på förmiddagen och spela någon alpbana på skrå på eftermiddagen. Varken det ena eller det andra är optimalt.
Vad det handlar om är att kunna ta sig från kallt vinterklimat till värmande vårsol på kort tid och därför krävs höga berg med djupa dalar strax intill.

Det gick ett par tre år eller så, innan tillfället väl kom. Jag kontaktar Gavin och säger att nu kör vi, är du med? ”She’ll be right, mate”, svarar förstås Gavin som genast tar på sig rollen som lokal organisatör.
Vi kommer fram till att bästa sättet är att åka skidor på förmiddagen och spela hans hemmabana BonMont på eftermiddagen. Greenerna öppnar i början av mars och därför är det bra att vänta till början på april för att banan skall vara i god kondition.
Skidåkningen bör ske på hög höjd för att säkerställa bra snökvalité. Över 3 000 meter i början på april är nödvändigt. Gavin kontaktar några kompisar i Swiss PGA som även är bergsguider och börjar undersöka saken. Han kommer fram till att säkraste sättet är att anlita Air Glaciers från Sion som har helikopter-skidåkning som en av sina discipliner. Bolaget startade dock som en ren räddningsfirma och har agerat luftburna St Bernhardshundar i de schweiziska alperna i över 40 år.

Rekommendationen blir att utgå från deras alpbas i Arolla, som ligger längs den klassiska haut-routen Chamonix- Zermatt/Saas Fee. Pigne d’Arolla (3 809 möh) sticker upp strax väster om Weisshorn och Matterhorn som tillsammans med Monte Rosa hör till det näst högst belägna alpområdet efter Mont Blanc-massivet med omgivningar. Ett lyft som ger ca 2 100 meters fallhöjd kostar 100 euro, vilket motsvarar två dagskort i Zermatt, men ger en skidupplevelse utöver det vanliga.
Dessutom skall en bergsguide anlitas, men det är självklart när det gäller skidåkning på glaciär i högalpin terräng.
Allt låter perfekt, men en fråga återstår: Vem kan ordna vackert väder?
Hela upplägget bygger på vackert väder, skidbilder i dimma blir sällan bra, och för att föreviga det hela har jag bett min gamle skidåkarkompis och tillika en av sveriges främsta skidfotografer, Felix St Clair-Renard, att hänga med och ta några bilder. Felix tänder på idén även om han själv aldrig tänt på golf som fritidsysselsättning.
Gavin, som nu är eld och lågor, ordnar alla praktikaliteter. Jag och min polare Peter Sandström, en mycket duktig friåkare och stabil låghandicapare, bokar ”SAS res två betala för en” till Genève.
Vem kan nu ordna med vädret?

Vi landar i Genève den 5 april och åker de få milen till BonMont och checkar in på golfklubbens hotell. BonMont var från början ett cistercienserkloster grundat på 1100-talet, men är sedan 1982 både en golfklubb och hotell med såväl konferens- som konsertverksamhet i det gamla klostret och dess nyrenoverade klosterkyrka.
Mobilens alarm väcker oss i gryningen och när de första solstrålarna reflekterar mot Mont Blancs nordostsida är vi redan på väg i Gavins XC90 mot Sion, för vidare klättring till Arolla. När solen väl nått upp över bergen i öster, och vi passerat Martigny, kan vi till vår stora förtjusning konstatera att det tycks bli en helt fantastisk dag, med klarblå himmel och slösande sol.
Väl uppe i Arolla parkerar vi utanför Hotel Mont Collon där vi skall sammanstråla med bergsguiden Jean-Noel, Mike Coppens – skidlärare och golfpro i Verbier till vardags – och Felix,som kommer bilandes från andra sidan berget, då han bor i Chamonix vintertid.

Efter gemensam frukost och genomgång av säkerhetsdetaljer skall vi möta vår helikopter med pilot ytterligare några hundra meter uppför vägen på Air Glaciers station.
Klockan 09.00 – punktligt som ett schweizerur – smattrar helikoptern in över oss. Färden upp är hisnande och vi passerar ett mycket spektakulärt stup på vägen mot landningsplatsen på cirka 3 800 möh.
Sikten är helt klar och temperaturen ligger på minus sex grader vid landningen. Snön torr och kall, men det är cirka två veckor sedan senaste riktiga snöfallet.
Jean-Noel samlar gruppen som förutom guide och fotograf består av en taggad fyrboll, som nu skall utmana varandra såväl med skidor på fötterna som med klubbor i händerna.
Känslan är verkligen vinter, med gnistrande kall snö och inga andra utförsåkare på mils avstånd! Vi har ett helt massiv för oss själva, med vyer mot Weisshorn och Monte Rosa i öster där solen sakta stiger, helt fantastiskt.
Svängarna börjar kännas mjuka och rytmiska och just då känns en bra slagen drive på ettan mycket, mycket fjärran.

Vi fortsätter nerför glaciären och får några partier av riktigt bra lössnö där vi kan lägga repor på uppemot 30-40 svängar åt gången. Pulsen pumpar i den tunna luften och livet känns just då helt enkelt rättvist. Efter ytterligare ett antal hundra fallhöjdsmeter kommer vi till en passage i en couloir som för en golfspelare skulle kännas som att landa en drive på en två meter bred fairway. Snön är dock mycket stabil och kanterna biter fint, men den bäste golfspelaren av oss, Gavin, har nog aldrig spelat en så smal fairway förut! Han är nära att hamna out-of-bounds, men det reder sig.
Väl nere närmare 2 000 möh och med solens värmande inverkan börjar snön transformeras och vi får några sluttningar som ligger i ostlig riktning med helt perfekt sk ”firn”, som ligger uppe på det bärande snötäcket. En helt underbar känsla och inte alla förunnat att någonsin få uppleva.
Efter två timmars suverän skidåkning är vi tillbaks vid bilarna. Vår ende schweizare i gänget, förutom guiden, visar då riktig kvalité. Mike, som driver egen skidguidefirma i Verbier, halar fram en flaska kallt Apremont-vin ur ryggsäcken. Snacka om att bli uppskattad bland skidkamraterna.
Nu börjar det suga i både lunch- och golftarm. Därför hoppar vi raskt in i bilarna och sätter kurs mot motorvägen som skall ta oss till både after-ski och lunch på Bon Monts soldränkta terrass. Solen gassar över den grönskande dalen och väl nere på plan mark har vi runt en timmes körning till BonMont, som ligger en bit upp från Genèvesjöns smaragdgröna vatten, med Mont Blanc i fonden. Det finns golfbanor i närheten av Sion som ser inbjudande ut, men vi vill inte nöja oss med ”second best” utan gasar glatt vidare mot Lausanne.

Efter en härlig lunch i solvärmen på golfklubbens terrass är vi strax uppe på ettans tee. Att gå mer eller mindre direkt från slalompjäxor till golfskor är en märklig, ja nästan overklig känsla. Banan är riktigt fin och det rullar bra på greenerna. Tempen ligger runt 25 och det är som en perfekt svensk högsommardag. Första nio går i en slinga runt det gamla klostret och på banans högsta punkt är utsikten över sjön och alperna på andra sidan helt magnifik.
Tyvärr är inte spelet från svensk sida lika magnifikt. Peter och jag var bättre med skidor på fötterna. Vi spelar en bästboll och Gavin och Mike är på hugget och vill visa att det är golfbanan som är deras domän. En och annan golfare är ute på banan, men det råder absolut ingen trängsel, trots den slösande solen.
Rundan går på strax under fyra timmar och tro det eller ej, men aftergolf-pilsnern vi får bjuda Team Schweiz på, den är dubbelt uppskattad!