Hetast!

Sol, kritvita stränder, pastellfärgat hav och ett antal fantastiska golfbanor. Det kan bara handla om Punta Cana – Karibiens hetaste golfresmål.

Natten är het och genom den öppna balkongdörren och dess tunna gardiner hörs ett rytmiskt ljud av vågor mot finkornig sand. Från hotellets huvudbyggnad pumpar en annan rytm, och jag förstår att kvällen bara har börjat.
Termometern visar på 26 grader, men i stället för att starta luftkonditioneringen slår jag mig ner ute på balkongen och öppnar en flaska ”Presidente”. Sedan njuter jag ohämmat av den svalkande, guldgula drycken.
Varma vindar leker med palmbladen intill balkongen, och det är lätt att trivas med livet efter en dag med underbar golf, salta bad och en god middag som avslutning.
Där inne i det 50 kvadratmeter stora rummet snusar min dotter förnöjt i sin barnsäng, och jag konstaterar med ett leende att resebyrån hade rätt när de förde fram Majestic Colonial i Punta Cana som det perfekta valet för barnfamiljen.

Dominikanska Republiken satsade förr mest på massturism och billiga all-inclusive-hotell, och fortfarande är det så i många delar av landet.
Ambitionerna i Punta Cana på östkusten har i stället varit att skapa ett lyxresemål och då måste man locka med hotellanläggningar av betydligt högre klass.
Majestics två hotell – det mer barnvänliga Colonial och den femstjärniga grannen Elegance, ligger intill en två mil lång, kritvit och underbart vacker, palmkantad sandstrand. Under balkongen slingrar sig den absolut största pool jag någonsin sett – 400 meter lång, med fler kurvor än Nürburgring och minst två poolbarer.
Vid incheckningen blev vi försedda med färgkodade armband och då vi hade bokat All Inclusive kunde vi egentligen ha lämnat plånboken hemma.
All mat och all dryck – med eller utan alkohol – ingår på hotellets sju restauranger och i nio barer. Det finns restauranger för alla smaker, och även de gigantiska bufférestaurangerna håller förvånansvärt hög kvalitet, trots att det märks på urvalet att många av gästerna kommer från Nordamerika.

Majestic Elegance är ett vackert hotell med perfekt läge på den bländande sandstranden.

Det enda du kan tänkas vilja spendera pengar på är dricks till personalen. Också det en vink om vilka seder och bruk de flesta gäster är vana med.
Man kan självklart sätta sprätt på en hel del bara genom att besöka hotellets Casino, eller genom att beställa upp några flaskor årgångsvin på rummet. Men när minibaren fylls på med kall öl, vatten och läsk varje dag – något som självklart ingår utan kostnad – blir det mer av den varan och mindre av annat.
I samtliga barer och restauranger ingår även alla andra alkoholhaltiga drycker som husets viner (rött, vitt och rosé), lagrad rom och paraplydrinkar – men inte finare viner, som är belagd med en merkostnad.

Det var 12 år sedan jag senast besökte Dominikanska Republiken, och första intrycket när jag klev ut från den riktigt eleganta flygplatsen i Punta Cana, var att tiden hade stått stilla. Det var samma underbart bedövande hetta, samma myller av människor och bilar och samma dofter.
Men visst har saker ändrats. Då kom fortfarande de flesta av landets turister från Europa, men i fjol räknade man med att över hälften av landets 3,5 miljoner besökare flögs in från USA.
Turismen har växt till att stå för en betydande del av landets ekonomi, men den hänger på en ganska skör tråd då den är konjunkturkänslig.
Punta Cana har under flera år haft en enorm utveckling, vilket inte minst ses på flygtrafiken till området. Under fem år, från 2002 till 2007, ökade antalet passagerare från 1 till 3 miljoner.
Förr flög de flesta till huvudstaden Santo Domingo, men idag kommer de allra flesta turisterna in i landet via Punta Cana.
I takt med att lyxhotellen vuxit upp som svampar på de palmströsslade sandstränderna har också antalet golfbanor ökat dramatiskt. Idag finns 12 banor i Punta Cana och det är inga dåliga banor. Nicklaus, Dye, Faldo, Fazio, Price – alla de stora namnen har signerat ”sina” banor utmed kusten, och generellt håller anläggningarna mycket god kvalitet.
Tyvärr har golfturismen fått sig en liten törn av den ekonomiska nedgången i USA, och en del nya projekt ligger just nu på is. Men vad gör det när de som redan finns är så oerhört lockande?

Punta Blanca ligger på gångavstånd från hotellet och är en positiv överraskning, ritad av Nick Price.

Första dagen spelar vi den närmaste banan, Punta Blanca. Egentligen är det gångavstånd till klubbhuset, men när personalen så gärna skjutsar oss är det bara att tacka och ta emot. Minuter senare kommer vi till klubbens charmiga, vitputsade klubbhus och då det inte är en kotte på banan är det bara att slå ut.
Punta Blanca öppnade 2007, med design av sydafrikanske Nick Price.
Det är en mycket trevlig parkbana, om än inte med samma extrema karaktär som många andra banor i området. Hålen är inte så långa och banan passar perfekt för en relativt avslappnad runda i värmen. Men se upp, för det finns faror.
Vattenhindret som drabbar hål 4-5-6 stjäl en hel del bollar, och det finns även waste-areas samt en slags oländig träskliknande ruff som exempelvis täcker hela vägen från tee till green på trettonde hålet.
Vissa hål känns lite inklämda mellan bebyggelsen, men nöjer du dig med att bara spela ett par rundor under din semester behöver du inte söka dig längre än hit.
Dessutom är det skönt att ha möjligheten att spela utan golfbil, för lite motion under semestern kan aldrig vara fel.

Faldos Roco Ki bjuder på en makalös avslutning. Yes, du ska slå ö-v-e-r viken...

Dagen efter hoppar vi in i en taxi utanför hotellet, och efter 15 underhållande (eller förfärande, beroende på din äventyrslusta) minuter på minst sagt undermåliga vägar kommer vi fram till ”The Faldo Legacy Course” på Roco Ki Golf Club, längst ut på Punta Macao.
Taxichauffören visar sig vara lika vilsen som vi på den gigantiska byggarbetsplatsen, men efter en stund hittar vi fram mellan alla ”Sold!”-skyltar som kantar tomterna utmed stranden.
Även här är vi i stort sett ensamma på området, om man inte räknar med den personal som samlats för att ta emot oss. Hela resorten är fortfarande på uppbyggnadsstadiet och miljön vid första tee störs av ett gigantiskt betongskelett, som så småningom ska förvandlas till ett vackert hotell. Det ska enligt planerna byggas ett flertal banor och hotell här, men ännu så länge är The Faldo Legacy Course herre på täppan.
Banan är, som ni säkert redan förstått, ritad av Nick Faldo, och med undantag av de första två hålen – som är förvånansvärt korta och snälla – är det här en bana som bjuder på ordentligt tuggmotstånd.
Enorma wasteareas blandas med svårflirtade mangrove-träsk och förrädiska greenområden.
Några av hålen känns som upprepningar av varandra, med hinder och svårigheter på ungefär samma ställen, men de är likafullt njutbara med böljande fairways och vidsträckta wasteareas, mangroveskog och illmariga hinder.
Till och med ett par vattenhinder har man lyckats nästla in, men det är trots allt först när vi närmar oss havet igen som banan visar sitt rätta jag.

Efter det skogskantade femtonde hålet händer det som vi väntat på. Banan öppnar upp sig mot havet och ger de avslutande tre hålen en så magnifik inramning att det är svårt att förmedla i ord.
Sextonde tee ligger högt, och ger nästan fågelperspektiv över fairway och den upphöjda greenen. I bakgrunden ligger Karibiska sjön i all sin prakt och vi misstänker snart att sjuttonde och artonde måste ligga otäckt vackert.
Mycket riktigt. Sjuttonde, ett kort par tre kallat ”El Caiman” (kajmanen) spelas rakt ut mot havet, mot greenen som ligger minst 10 meter längre ner på en klippavsats. Runt green stupar klipporna brant ner i de skummande vågorna och vi förstår utan att blinka varför många jämför banan med Pebble Beach.
Artonde hålet är en par femma som går under namnet ”Los Dos Rezos” (ungefär de två bönerna), vilket väl säger det mesta.
Från tee blickar vi ut över en rejäl havsvik, med egen sandstrand och rullande vågor, och inser att vi ska slå bollen över eländet för att landa säkert på fairway. När vi väl kommit så långt, ska vi över ytterligare en ravin innan bollen kan ligga tryggt i väntan på inspel mot green.
Det hela är makalöst vackert, men tyvärr spökar det där betongskelettet i bakgrunden under hela artonde hålet. Trots en birdie på hålet är det inte utan att jag längtar tillbaka för att få uppleva avslutningshålen när allt är färdigställt.

Punta Espadas 2:a hål är rena drömmen...

Tredje och sista gången klubborna ska luftas under resan tar vi oss söderut, till ett enormt område kallat Cap Cana. Här ska det inom några år finnas ett antal golfbanor och inte mindre än sju olika hotell, samt både privata villor och bungalows för uthyrning. Dessutom en stor marina, skola och mycket mer.
Donald Trump har sålt tomter på en del av marken, men det var inte därför vi tog oss de dryga 45 minuterna hit ner. Nej, det var för att spela Jack Nicklaus fantastiska skapelse Punta Espada.
Det är den första av tre Jack Nicklaus Signature-banor som ska byggas här och det är kan sägas direkt. Punta Espada är den bästa golfbana jag har spelat. Någonsin.
Stora ord, måhända, men det är svårt att ge något annat omdöme efter en runda när man storögt beundrat både designen, utförandet och läget, läget, läget.
Redan andra hålet vittnar om banans storhet. Par fem, 550 meter, dogleg höger runt en tidvattensjö som mynnar ut i havet.
Banans längsta, mäktigaste hål har också banans högst belägna tee, och utsikten över det smaragdgröna gräset, den kritvita sanden och det turkosa havet gör mig nästan knäsvag.
Fairwaybunkrarna är perfekt placerade och landningsytan för andraslaget är precis lagom avsmalnad för att göra det intressant.

I stort sett alla banans hål bjuder på utsikt över havet, och flertalet ligger alldeles intill själva strandkanten. Nu är det ingen sandstrand direkt, utan snarare en hoper vassa klippor, som sprider vågornas skum över greener och tees. Magnifikt, kort sagt.
Signaturhålet är det trettonde. Par tre, 225 meter över havet. Som tur är blåser vinden oftast in mot land, men det är ändå smått omöjligt att träffa den lilla kortklippta ytan där borta i fjärran.
Det är oerhört svårt att i efterhand plocka ut några favorithål, då jag minns alla som helt fantastiska. Men tian var rolig med sin ögreen mitt i sandhavet, och den korta sjuttonde var också riktigt kul. Här tog vi oss friheten att slå ett par extra bollar från blå tee, 250 meter till en green farligt placerat ute på en udde. Nog skulle det gå att driva green?
För att inte tala om nian, där man står högt, högt upp och blickar ut över hela anläggningen. Eller varför inte artonde, par fyra 360 meter, där vi lekte med vinden och hängde utslagen långt ut över havet för att låta dem blåsa in över klipporna mot fairway.
Hur det gick? Låt oss säga som så att man faktiskt kan slå bollen med hyfsat resultat även från klipporna.
Hela anläggningen går för övrigt i samma stil som banan. Elegant klubbhus, suveränt nittonde, perfekt service i omklädningsrummet och så vidare. Självklart är det caddietvång och golfbil som gäller och enda felet med banan är väl just att det blir en rejält dyr runda när allt är inräknat.

Sol, kanongolf, god öl och lika god service – vad mer kan man begära under en golfrunda?

Annars är just ekonomin en ljuspunkt när man talar om att semestra i Punta Cana. Dominikanska Republiken generellt är kanske Västindiens mest prisvärda destination, och Punta Cana är trots exklusiviteten inget undantag.
En veckas boende för två personer på Majestic Colonial inklusive flyg tur och retur Stockholm kostar under lågsäsong från strax under 30 000 kronor. Inte så farligt, eller hur? Och tänker man på att all mat och all dryck under hela veckan ingår, blir det rent av billigt.
Sedan ska man i och för sig lägga till greenfee, som börjar på runt 100 USD per runda. Men det blir ändå en oerhört prisvärd semester av högsta klass.

Det är precis sådant man kan sitta och fundera på över en kall öl på balkongen efter en lång dag, då man inte bara har fått en golfupplevelse för livet. Utan även hunnit med att sola, bada och leka med dottern i ett underbart, turkosblått hav.
Som sagt, det är lätt att trivas med livet i Punta Cana.

Av Mikael Andersson (med hjälp av Disa, 1,5 år).

Golfresor till Punta Cana

Golfreseguide Dominikanska Republiken
Dominikanska Republiken – Golfguide

Golfresereportage Dominikanska Republiken
Drömresa för två till Casa de Campo
Dominikanska Republiken, Casa de Campo - Familjeparadis för golfare